Ordlista
A
- Agrar bebyggelse: Bebyggelse som finns i anslutning till ett jordbruk, jordbruksbebyggelse.
- Allé: En allé är en enkelsidig, dubbelsidig eller fler-dubbelsidig trädrad som ofta finns i anslutning till en väg, ett vattendrag eller en gräns. Ordet kommer från franskans aller - att gå.
B
- Backstuga: En backstuga var en liten enkel ”stuga”, bebodd under 1700- och 1800-talen av personer, ”backstugusittare”, utan eget jordbruk. Backstugan kunde vara en enkel träbyggnad ovan mark, ibland med stenväggar på sidorna, eller utgrävd i en backe med bara ena gaveln synlig, då kallad jordkula. Ordet backstuga syftar på att den är belägen på obrukbar mark ("på bar backe"). Själva byggnaden kunde ägas av den som bodde där, men den stod på mark som ägdes av någon annan, ofta på en allmänning. En liten markbit för odling av potatis och grönsaker kunde ingå. Begreppet backstuga är känt sedan början av 1600-talet. Denna typ av bostad blev oftast den sista utvägen för samhällets allra fattigaste, de som inte kunde arbeta.
- Betongtegel/betongpannor: Takpannor av betong.
- Boplats/boplatslämning: En plats där man, någon gång under förhistorisk tid, har levt och där det till exempel finns spår av att man bott, lagat mat eller något hantverk. På platsen kan man i modern tid hittat så kallade lösfynd av till exempel pilspetsar eller stenyxor. Ofta använder man uttrycket slentrianmässigt eftersom det är svårt att se hur en plats använts om den inte är arkeologiskt undersökt. En boplats går idag inte att se ovan mark.
- Brygghus: Fristående mindre uthusbyggnad med eldstad och skorsten, som använts för tvätt. Längre tillbaka användes den också för andra sysslor som ölbryggning och slakt.
- Byggnadsminne: Byggnad och/eller bebyggd miljö som skyddas enligt bestämmelser i Kulturmiljölagen kap 3.
- Båtlänning: En båtlänning är en förtöjnings- eller uppdragsplats för mindre båtar. Ett annat ord med samma betydelse är kås.
- Båtse: Ett båtse är en kombination av båthus och sjöbod. I Kalmar län kan båtsen vara av Tjusttyp eller Misterhultstyp. Båtsen av Tjusttyp har ena gaveln mot vattnet medan båtsen av Misterhultstyp har ena långsidan mot vattnet.
C
- Cementpanna/Cementtegel: Takpanna av cement, gjuten i en form. Produktionen var ofta i liten skala på gården. Metoden förekom i mitten av 1900-talet. Pannorna kunde färgas med färgpulver. Cementpannor har idag ett visst kulturhistoriskt värde, till skillnad från betongtegel.
- Corps-de-logi: Huvudbyggnad i en herrgårdsanläggning.
D
- Dekanat: En mellannivå mellan stift och församling inom katolska eller anglikanska kyrkan. Leds av en dekan. Motsvarigheten inom den lutherska kyrkan är kontrakt.
E
- Egnahem: Mindre bostadshus med eller utan jordbruk, vanligen uppfört med statligt stöd 1904– 1948. I början av 1900-talet var standarden på bostäder låg. De statliga bidragen skulle hjälpa enskilda att få en bättre bostad – ett eget hem.
- Ekonomibyggnader: Byggnader på en lantgård som använts för produktionen på gården till exempel ladugård, loge och vedbod.
- Enkelstuga: Bostadstyp bestående av en förstuga och kök/kammare på ena sidan och ett rum på andra.
- Bild Enkelstuga: Enkelstugans planlösning.
- Enkupigt taktegel: Takpanna, som böjts i vågform. Den har en lång nedåtgående våg och en kort vinge, som täcker över nästa pannas uppskjutande kant. Äldre enkupigt tegel är handslaget. Många äldre tegelbruk hade egna stämplar, som stämplades in på tegelpannans klack. Handslaget lertegel har generellt ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
- Eternit: Varumärke för en typ av asbestcementskiva, vilka användes både som tak- och fasadmaterial. De var vanligt förekommande under 1940-1960-talen. Idag är det välkänt att asbest är ett material som är mycket farligt att hantera på grund av att dammet som bildas när man arbetar med det kan ge svåra skador på lungorna.
F
- Falsad plåt: Plåt som skarvats genom övervikning, med karaktäristiska upprättstående kanter.
Faste: En faste var vittne i en jordaffär och begreppet har överlevt i ordet fastebrev. - Fattigstuga: Vården av fattiga och sjuka sköttes långt fram i tiden av familjen. När inga anhöriga fanns som kunde ta hand om den som behövde hjälp hade kyrkan ansvar att hjälpa till. Så fungerade fattigvården från medeltiden och fram till reformationen. Därefter övertog staten ansvaret. I kyrkolagen från 1686 föreskrevs att varje socken skulle inrätta en sjuk- och fattigstuga. 1918 antogs en ny förordning och ordet ålderdomshem började ersätta fattigstugan.
- Foder: List som täcker mellanrummet mellan vägg och dörr- eller fönsterkarm. De är ofta hyvlade och målade i en annan kulör än fasaden.
- Fornlämningsområde: Det område kring en fornlämning som behövs för att den ska bevaras. Fossil åker: Område med gamla odlingsspår till exempel röjningsrösen, terrasser och stensträngar.
- Frontespis: Ett ovanför taklisten uppskjutande, ofta gavelprytt parti, som ofta markerar mitten på en byggnad.
Frälsehemman: Hemman/gård som ägdes av en adelsperson, en frälse, men som brukades av en bonde som betalade arrende. - Fägården: Benämning för den del av gården där ekonomibyggnaderna ligger samlade. Förhistorisk tid/forntid: Tiden före medeltid då skriftliga källor saknas eller var mycket ovanliga.
G
- Garnhage: Ett område vid en fiskehamn där man förr torkade nät och fiskeredskap. Här fanns anordningar för att hänga olika redskap på tork. Ibland är ytan inhägnad. En garnhage kunde också kallas för garngård eller nätgård.
Gavelröste: Den del av en byggnads gavel som befinner sig ovanför takfoten. - Glo: Hamn till en by eller gård i skärgården. Ett skyddat hamnläge långt in i en vik.
- Gärdesgård/trägärdesgården: Staket för att hålla djuren ute från grödorna eller för att hålla djuren inne på betet. Gärdesgården är byggd med stolpar av en som satts ner i marken och liggande slanor i undertryckt gran, hopbundna med granvidjor. De var vanliga förr men idag finns få gamla gärdesgårdar kvar. Eftersom de har begränsad livslängd är gärdesgårdar vi kan se idag nytillverkade. Metoden och materialen är dock desamma.
- Gästgiverier: Gästgiveri var en äldre typ av inrättning för resande på vägarna. Där skulle resande kunna få äta, övernatta och byta trötta hästar mot pigga. Systemet var reglerat i gästgiveristadgan. Den första gästgivareförordningen skrevs 1561 och därefter förnyades de regelbundet. På 1870-talet minskade gästgiveriernas betydelse när järnvägar började byggas. Gästgiveristadgan levde kvar till 1933 då den avskaffades.
- Gravfält: Område med minst fem olika gravar nära varandra.
H
- Hamling: Hamling av träd, oftast lind och ask, skedde förr genom att toppar och grenar skars av i slutet av sommaren. Lövet sparades och torkades i kärvar och användes som vinterfoder framförallt till får och getter. Det är en anledning till att det ofta växer lind och ask i gårdsmiljöer även om det inte finns i omgivningarna. Metoden är sannolikt mycket gammal, troligen äldre än höskörd. Träd som hamlas regelbundet växer långsammare och blir ofta mycket äldre än träd som inte hamlas. Både levande och döda hamlade träd har många olika sorters djur som lever i trädet. Att spara dessa träd innebär att bidra till biologisk mångfald. Det går utmärkt att återuppta hamling på gamla träd eller börja hamla nya träd. Lind är det tåligaste trädet att hamla. Därefter i fallande skala alm, ask, klibbal, sälg, oxel, bok, lönn, gråal, ek, björk, rönn, och det mist tåliga är asp. Träd som hamlats ger ett karaktäristiskt utseende som har tydlig koppling till bondesamhället och dess kulturlandskap.
- Hemman: Under 1500- och 1600-talet var ett hemman en gård som var så stor att en familj kunde försörja sig på den och betala sin skatt. Med tiden blev begreppet synonymt med gård och under 1800-talet användes det flitigt i formen hemmansägare.
- Hemmansklyvning: Vid arvsskiften delades hemmanet, det vill säga gården, så att alla barnen fick sin arvslott. Hemmansklyvning blev vanligt under 1700-talet och metoden användes under 1800-talet så länge det gick att få ut nya bärkraftiga gårdar då man delade.
- Herrgård: Större gård. Tidigare benämning på en gård ägd av en adlig person.
- Hällristning: Hällristningar är symboler, figurer och tecken som är inhuggna på berghällar eller klippblock under förhistorisk tid.
I
- Indelningsverket: Ett avlöningssystem för anställda inom staten, försvaret och kyrkan när Sveriges ekonomi främst var en naturahushållning. Den anställde fick rätten att bo på en gård och den avkastningen som gården kunde ge så länge man innehade tjänsten. Under den tiden var man tvungen att underhålla gården eller bostället, som dessa gårdar kallades för. Boställets storlek varierade beroende på vilken tjänst den anställde hade.
J
- Jordnatur: Angav vem som ägde en gård. Det har framförallt funnits fyra jordnaturer – krono-, kyrko-, skatte- och frälsehemman.
K
- Klungby: By där bebyggelsen saknar strikt reglering, utan ligger spridd exempelvis kring en vägkorsning.
- Knipphammare: En knipphammare är en snabbgående, vattendriven hammare som drogs upp med hjälp av vattenkraft för att sedan falla ner på det smidesföremål som placerades under hammarskallen.
- Kopplade bågar: Separata ytterbågar med enkelt glas som under vintern kompletterades med en löstagbar innerbåge med enkelt glas. Dessa tillsammans bildade ett tvåglasfönster. Fönstertypen blev vanlig i början av 1900-talet. I äldre hus kan de fortfarande finnas kvar.
- Kronohemman: Hemman/gård som ägdes av staten och brukades av en bonde som betalade arrende.
- Kronosäteri: Om ett säteri som ägdes av en frälse person, en adelsman, drogs in till kronan blev det istället ett kronosäteri. Det kunde hända i samband med reduktionen och kronosäterier blev då ofta löneboställe för en högre tjänsteman eller militär.
- Kulturlandskap: Landskap som påverkats av människans verksamhet.
- Kyrkohemman: Hemman/gård som ägdes av kyrkan och som brukades av en bonde som betalade arrende.
- Kyrkstallar: Stall för hästar nära en kyrka. Bönder från byar långt ifrån kyrkan behövde stall att ställa in hästen i medan gudstjänsten varade, särskilt på vintern. Ibland fanns också en hörna med bänk och bord där familjen kunde äta sin matsäck innan de begav sig hem. Kyrkstallarna byggdes som långa längor, där varje gård ägde sin del.
- Köping: En ort som haft speciella rättigheter, ofta när det gäller handel, men inte stadsrättigheter som en stad.
L
- Ladugård: Ursprungligen ett ord för den del av gården där hus för gårdens djur, redskap och foder låg. Mot mangården fanns ofta en markerad gräns i form av en gärdesgård, i senare tider ett staket, eller en byväg. Under 1800-talet och framför allt 1900-talet har ordet istället kommit att innebära den stora byggnad på gården där både djur och foder förvaras.
- Laga skifte: Jordbruksreform som infördes 1827 med syfte att rationalisera jordbruket. Varje bondes ägor samlades i större enheter. Man flyttade också ut tomten och byggnaderna till den egna marken, vilket innebar att de gamla byarna mer eller mindre splittrades.
- Landbo: Arrendator, den som innehade ett arrende.
- Landskapshandlingarna: Handlingar som rör respektive landskap i Sverige. De omfattar främst skattelängder från 1500-talet.
- Lockpanel: Panel av stående brädor i två lager – de inre brädorna och de yttre lockbrädorna. Locken sätts omlott över de inre brädernas skarvar. Det gör att även de inre brädorna blir synliga.
- Locklistpanel: Panel med ett undre lager av stående bräder och ett övre (locket) som utgörs av tunna lister som täcker skarvarna mellan de underliggande bräderna.
- Lertegel: Takpannor av lera.
- Lunettfönster: Halvcirkelformat fönster. Använd ofta som vindsfönster. Lycka: Äldre ord för åker.
- Lägenhetsbebyggelse: Den äldre innebörden av lägenhetsbebyggelse är små bostadshus på frånstyckade tomter. Karaktäristiskt är att det till dessa tomter hör uthus och trädgård. Till skillnad från torp som är en annan typ av småhus har lägenheter inte någon mark mer än trädgården. Småhusbebyggelsen blev vanlig i slutet av 1800-talet. Många av småhusen fungerade som bostad och verkstad för olika hantverkare. Ofta ligger lägenhetsbeyggelsen utmed det äldre vägnätet.
- Löneboställe: I varje socken fanns en prästgård och fram till början av 1900-talet hörde ett jordbruk till prästgården. Om jordbruket låg en bit ifrån prästgården kallades det för lönebostället. Det hade ofta ett eget bostadshus där gårdens arrendator eller inspektor bodde. Löneboställets avkastning var prästens lön.
- Lösfynd: Ett föremål från förhistorisk tid, medeltid eller äldre historisk tid som tagits tillvara men som saknar uppgifter om omständigheterna när man hittade det.
- Lövsågeri: Trädekorationer som ibland förekommer på äldre byggnader. Dekorationerna har ofta snirkliga mönster. Dekorationerna kallas vanligen för snickarglädje.
M
- Mangårdsbyggnad: Huvudbyggnad och bostadsbyggnad på en gård.
- Mansardtak: Sadeltak med brutet takfall.
- Mantal: En kameral taxeringsenhet som utgjorde grund för beskattning.
- Milsten/milstolpe: Vägmärke vid landsväg som angav avstånd i mil, halvmil eller kvartsmil. De kan vara av sten eller gjutjärn, som monterats i ett fundament av sten.
- Municipalsamhälle: Ett tätbebyggt område, samhälle, inom en landskommun. Inom den här bebyggelsen gällde en eller flera av städernas stadgor. Municipalsamhällen var ofta stationssamhällen men också förorter till städer och fiskelägen.
N
- Nock: Den högsta delen av taket.
- Notvarp: Notvarp är ett stort nät som dras åt så att fisken stängs in.
O
- Odlingshak: Ett odlingshak är en stenröjd odlingsyta med tydliga kanter, som en liten vall eller ett hak i terrängen.
- Omfattning: Inramande list på fasader, runt fönster och dörrar, ofta i annan färg än fasaden. Ornament: Dekorativa detaljer avsedda att pryda föremål eller byggnader.
P
- Panel: Beklädnad med trämaterial, antingen liggande eller stående, benämnda efter hur man skarvar brädorna, till exempel lock eller locklist.
- Parstuga: Bostadshus bestående av två rum med förstuga och kök/kammare däremellan. Vanlig planlösning på landsbygden från 1500-talet till mitten av 1800-talet.
- Patronatsrätt: Innebar att man hade rätt att tillsätta kyrkoherde i en församling.
- Prebende: Under medeltiden en term för löneboställe åt anställda inom kyrkan eller skolväsendet. Pulpettak: Yttertak med endast ett takfall och en viss taklutning.
- Puts: Ytskikt av bruk på byggnader, invändigt eller utvändigt. Putsen har olika namn beroende på ingående bindemedel till exempel kalkputs. Putsen kan ha olika struktur. Ofta delar man in den i spritputs och slätputs. Spritputsen består av en yta med grövre korn medan slätputs, som namnet antyder, är helt slät.
R
- Radby: En by där alla gårdarna ligger tätt intill varandra på rad utmed bygatan eller landsvägen. Radbyn har en tydlig struktur där byggnader med samma funktion ligger i samma område. Husen är också orienterade efter samma riktning, till exempel är det vanligt att ladugården för djuren ligger med gaveln mot bygatan. Före laga skifte var gårdstomtens bredd mot bygatan proportionerlig mot den andel jord gården hade i de olika gärdena. Radbyn är en medeltida byform. Idag finns bara ett fåtal radbyar kvar.
- Radhus: Sammanhängande rad av enbostadshus med enhetligt utseende. Revetering: Putsad fasad på en trästomme.
- Riksintresse: Område med stora värden, till exempel kulturvärden, som är skyddat genom Miljöbalken och anses viktigt ur en nationell synvinkel.
- Rå- och rörshemman: Ett hemman som har införlivats inom ett säteris gränser.
- Rättardöme: En del av ett större administrativt område till exempel ett dekanat eller grevskap, som styrdes av en rättare.
- Röse: En hög med stenar som inte är täkt med jord.
S
- Sadeltak: Yttertak bestående av två obrutna takfall som lutar mot varandra.
- Salsbyggnad: Bostadshus med sex-delad planlösning, ibland kallad bredbyggning. Hustypen har förekommit både under 1600- och 1700-talen på bland annat herrgårdar, militärboställen och prästgårdar. Plantypen slog igenom mer allmänt på landsbygden från mitten av 1800-talet. Ett vanligt förekommande karaktärsdrag för salsbyggnaden är den stora frontespisen på framsidan, som öppnar upp det stora taket så att ljus kan nå vindsrummet.
- Sinuskorrugerad plåt: Plåt med vågformad profil.
- Sjösänkningar: Under 1800-talet propagerade myndigheterna inte bara för skiftesreformer och stenröjning utan också för sjösänkningar i en strävan att rationalisera jordbruket och vinna mer odlingsbar mark. Särskilda statliga anslag och lån bidrog till att en rad projekt genomfördes. Den nya odlingsmark som vanns lämpade sig för odling av havre. De utdikade sjöarna och maderna användes några år till odling men ofta kunde de inte användas någon längre period, utan återgick till slåtter- och betesmarker.
- Skattehemman: Hemman/gård ägd av en självägande bonde som betalade skatt.
- Skiftesreformer: Jordbruksreformer som genomfördes under 1700- och 1800-talen, vilka gick ut på att effektivisera jordbruket genom att begränsa antalet åker- och ängstegar för varje gård och i stället samla varje gårds ägor i större sammanhängande skiften. Laga skifte innebar ofta att gårdar och hus flyttade ut från gamla bykärnan till nya lägen.
- Skunke: De flesta båtsen har ett utskjutande tak. Därunder låg båten skyddad. Det här utrymmet kallas skunke.
- Skiftesverk: Träbyggnadskonstruktion med ett bärande ramverk av stående stolpar som är ställda på en syllram och upptill hålls samman av hammarband. Facken mellan stolparna är fyllda med liggande sågad ek, gran eller fur, som tjocka massiva plank, kallade bål.
- Skjutsstation/skjutshåll: Vid en skjutsstation kunde resande byta till nya hästar men inte få mat och husrum som på ett gästgiveri. Ordet skjutshåll kan också betyda avståndet mellan två gästgiverier eller mellan två skjutsstationer.
- Småhus, småhusbebyggelse: Ordet småhus används ibland som samlingsbegrepp för att beskriva olika små bostadshus som inte är bondgårdar och inte villor. Den egentliga benämningen för små bostadshus på små frånstyckade tomter är ”lägenhetsbebyggelse”. Karaktäristiskt är att det till dessa tomter hör uthus och trädgård. Småhusbebyggelsen uppstod till stor del i slutet av 1800-talet, men det finns också äldre. Många av småhusen fungerade som bostad och verkstad för olika hantverkare. Ofta ligger småhusbebyggelsen utmed det äldre vägnätet.
- Smålands handlingar: Arkivhandlingar som rör landskapet Småland. Innehåller bland annat skattelängder från 1500-talet.
- Snickarglädje: Trädekorationer som ibland förekommer på äldre byggnader. Dekorationerna har ofta snirkliga mönster. Dekorationerna kallas ibland för lövsågerier.
- Sockel: Den markerade nedre delen av en byggnad. Ofta framhävs den genom kraftigare material och/eller genom att skjuta ut framför byggnadens murliv.
- Sockenmagasin: Magasin för förvararing av spannmål, som reserv vid missväxtår. Den här spannmålen kunde då både användas som brödsäd och som utsäde. Många sådana magasin byggdes under 1700-talet, ofta nära kyrkan. 1813 blev det möjligt att använda sockenmagasinen till att finansiera fattigvård och liknande. 1817 fick sockenstämmorna inflytande över magasinen och från 1843 full kontroll. 1863 blev det tillåtet att omvandla spannmålsfonder till penningfonder. De sockenmagasinen som byggdes under 1800-talet var ofta särskilt stora och kraftigt konstruerade.
- Sockenstugor: Sockenstugan är en byggnad som ofta finns i närheten av kyrkan. De byggdes under 1700- och 1800-talen. Sockenstugan kunde ha flera olika funktioner till exempel samlingslokal i socknen, skollokal och fattigstuga.
- Spikhammare: En hammare, som drevs med vattenkraft, för att smida spikar.
- Sprickdal: På en del platser i landet trycktes berggrunden ihop för flera miljoner år sedan. Trycket fick berget att spricka. Under årmiljonerna har erosionen vidgat sprickorna. Inlandsisen har slipat ner berget och transporterat det lösa materialet ner i dalgångarna. Där finns det idag som bördig jordbruksmark. På höjderna finns ett magert jordlager kvar.
- Spröjs: List av trä eller gjutjärn som fäster glasrutorna i ett fönster. Det delar upp fönstret i olika ytor.
- Stensättning: Den vanligaste typen av förhistorisk gravöverbyggnad. Består av ett lager packad sten som håller en jämn profil och inte sticker upp som ett röse. Ofta omges den av en kantkedja av sten. Den vanligaste formen är runda stensättningar men de kan också vara kvadratiska, rektangulära, treuddar eller skeppsformiga.
- Storskifte: Den första moderna jordbruksreformen som genomfördes i Sverige. Beslutades 1749 och började därefter att genomföras. Syftet var att sammanföra åker- och ängstegarna i färre men större områden samt att dela upp den gemensamt ägda marken mellan brukarna.
- Svedja: En svedja är ett röjt markområde som bränts. I askan sådde man spannmål eller satte potatis. Askan gödslade marken och svedjan kunde ge bra skörd i 1-2 år. Därefter betades den och skogen började växa igen.
- Syneprotokoll: Ett protokoll som upprättades vid en besiktning av en fastighet. Boställen som var tilldelade olika tjänstemän besiktigades regelbundet. Syneprotokollen från de här besiktningarna finns idag i olika arkiv beroende på vilken myndighet som ansvarade för bostället. De kan vara en spännande källa till information om en gård och dess byggnader.
- Sämjehemman: Ett sämjehemman kallas en gård som togs upp på en allmänning eller inom ett annat hemmans rågångar.
- Säteri: Ett säteri var under 1600-talet en större gård. Att gården hade en ståndsmässig huvudbyggnad var ett av kraven för att få säterifrihet, det vill säga skattefrihet för all mark och alla gårdar som låg inom en mils radie (säterimil) från huvudgården. Det var ett privilegium som adeln kunde få. Inga nya säterier inrättades efter 1686 men skattebefrielsen för befintliga säterier upphörde först då grundskatterna (jordeboksränta, mantalsränta och kronotionde) avskaffades i slutet av 1800-talet. Idag har begreppet ingen juridisk innebörd men kan användas för äldre, större gårdar i allmänhet.
- Sätesgård/säteri: gård som bebotts av en frälseperson, adelsperson, som innehaft säterifrihet.
T
- Takavvattning: Det system med hängrännor och stuprör som tar hand om regnvattnet på en byggnad.
- Takfall: Lutande parti av yttertak.
- Takfot: Den nedre, horisontala avslutningen på ett takfall.
- Takkupa: Utskjutande mindre parti av ett yttertak, utbyggt i samma riktning som takets fall och försett med fönster.
- Takutsprång: Den del av taket som sticker ut utanför fasaden.
- Tegelstämpel: På många äldre handslagna lertegelpannor finns en stämpel på pannans klack, som visar på vilket tegelbruk det tillverkades.
- Tjustempir: Herrgård byggd i nyklassicistisk stil från slutet av 1700- och början av 1800-talet som ligger i Tjust härad.
- Treudd: Fornlämningstyp med ihopsamlade stenar i en formation med tre tydliga uddar eller armar.
- Tvåkupigt tegel: Takpanna i lera, som böjts i vågform så att två vågor bildats och täcker över nästa takpannas uppskjutande kant. Dessa pannor kan vara handslagna eller fabrikstillverkade.
U
- Underhållshemman: Underhållshemman löd under ett grevskap. Grevskapet skulle ansvara för försvaret inom det område som grevskapet omfattade. Underhållshemman var gårdar som skulle bidra till försvaret genom den ränta gårdarna betalade eller på andra sätt till exempel genom att leverera foder åt hästar.
- Utjord: En utjord var en obebyggd fastighet. Att den var obebyggd kan bero på att den hade blivit ödelagd under den medeltida agrarkrisen och inte bebyggts igen.
- Utkastare: Ränna eller rör som skjuter ut från takfall eller avslutar stuprör och avleder regnvatten
- U-värde: Anger hur bra en byggnadsdel är isolerad. U-värde kallas också för värmegenomgångskoefficient. Ju lägre värde desto bättre isolering.
V
- Valmat sadel- eller mansardtak: Sadel-eller mansardtak som på kortsidorna avslutas med ett takfall istället för en vertikal gavel. Ibland är valmningen bara genomförd till hälften av avståndet från takfot till taknock. Det kallas då halvvalmat tak.
- Valv: Bärande konstruktion av sten, tegel eller betong som sammansatts till en rundad övertäckning av ett rum och/eller en öppning.
- Villa: Ett friliggande bostadshus med trädgård och uthus. Begreppet villa går tillbaka till antikens Rom och betyder "herrgård" eller "lanthus". Villan är en bostadsform som finns mest i tätorterna, men också förekommer i agrara miljöer där en äldre mangårdsbyggnad kan ha ersatts med en modern villa. ”Egna hemsbebyggelse” är en form av villa. Villor från olika perioder har olika byggnadsteknik och stil. Äldre villor är ofta ritade av en arkitekt till skillnad från traditionell bebyggelse som fick den utformning som byggmästaren eller gårdens folk som byggde bestämde. Under 1920-talet började byggandet i högre grad nyttja standardiserade och ibland prefabricerade delar. Huskataloger med typhus började ges ut.
- Vindskiva: Bräda på takets gavelsprång, det vill säga den sida av ett hustak som skjuter ut över husets gavel för att skydda den och takbeläggningen mot väder och vind. Ovanpå denna, på takytan, kan ligga en smalare list, så kallad stormlist.
- Veranda: Mindre tillbyggnad av ljus och luftig karaktär, ofta med halva väggar där överdelen är antingen öppen eller glasad, så kallad glasveranda.
- Västerviksrevetering: En typ av putstekniker som användes i mitten av 1900-talet och som man ser har sin koncentration till Västerviks kommun. Putsen kan vara grövre än normalt men framför allt finns det någon form av dekorativt mönster i den som man åstadkommit genom att dra med olika redskap i den våta putsen.