Arkitekturstilar
Stil inom arkitekturen handlar om byggnaders form och uttryck. Byggnader med likartade former och uttryck sägs vara i samma stil och samlas under ett gemensamt namn som exempelvis jugend eller funkis. Stilar knyts ofta till olika tidsperioder som jugend till tiden 1900–1910 och funkis 1930-talet.
Vissa byggnader stämmer bra överens med de ideal vi har för en viss stil och sådana byggnader kallar vi för tidstypiska. Men det kan vara svårt att exakt bestämma stilen på en byggnad och knyta den till en viss tidsperiod.
Skälet till detta är att en stil ofta glider in i nästa stil. Nationalromantiken är mot slutet lik 20-talsklassicismen som i sin tur mot slutet av 1920-talet kan ha funktionalistiska drag. Sedan kan samma stil se lite olika ut på olika platser, jugend ser inte likadan ut i Tyskland som i Frankrike eller i Sverige. Vissa beställare, byggmästare och arkitekter kan ha favoriserat en viss stil och fortsatt att bygga i denna trots att den gått ur modet.
Några byggnadstyper, som ekonomibyggnader och industrier, kan vara svåra att knyta till en viss byggnadsstil då de vanligen inte ges en uttrycksfull arkitektonisk gestaltning. Vissa stilar passar bättre för vissa byggnadstyper än andra, industribyggnader har exempelvis ofta funktionalistiska och/eller klassicistiska drag medan ekonomibyggnader för lantbruket ofta har traditionella drag. Bostadsbebyggelse, särskilt villor och radhus, har sällan varit radikala i sin utformning utan har också traditionella drag.
I olika landskap har vissa stilar varit mer populära än andra, särskilt vad det gäller landsbygdens traditionella byggande. I Västervik, som i övriga Småland, är det främst de rödmålade trähusen som utmärker sig. Detta är inte en arkitekturstil utan bygger på ett traditionellt byggnadssätt som man gång på gång har återanvänt och gör så än idag.
Enhetlig stil
I våra tätorter finns områden där flera byggnader ritats av samma arkitekt och uppförts samtidigt. De är i samma stil och har många gemensamma karaktärsdrag. Ofta är också hela området väl utformat med likartade tomtavgränsningar, planteringar, markbeläggningar, uthus med mera vilket upplevs mycket positivt. Det kan vara bostadsområden från 1900-talet som Johannesdal och Långrevet i Västervik. I sådana områden är delarna viktiga för helheten, det gäller att ”hålla stilen” annars kan hela området tappa sin karaktär.
Arkitekturstilarna i kulturmiljöprogrammet
I kulturmiljöprogrammet har vi valt att visa stilarnas kännetecken med bilder ur boken ”Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890–2010.” Det har vi gjort eftersom enfamiljshusen är de vanligaste i Västerviks kommun. Stilguiden illustreras med tidstypiska byggnader som finns i Västerviks kommun. Materialet har också kompletterats med exempel på flerbostadshus.
Under de äldsta stilarna redogörs för hur stilen finns representerad i Västerviks kommun men från och med 1930-talet ökade villabebyggelsen. Från den tiden och framåt är alla stilar väl representerade i kommunen. Man ska också komma ihåg att det sällan finns en skarp tidsgräns för när en stil börjar och slutar att användas. I många fall är en byggnad en blandning av olika stildrag som funnits parallellt under en period.
Varför berättar vi om arkitekturstilar?
Genom att ange i vilken stil en byggnad är uppförd i och sedan presentera stilarna här vill vi hjälpa den som ska ändra, bygga om eller till att ”hitta stilen” det vill säga tidstypiska former och uttryck som passar ihop med byggnadens eller områdets karaktär.
De stilar vi använder är traditionell, nyklassicistisk stil, sekelskifte, jugend, nationalromantik, 20-talsklassicism, funkis, 40-tals stil, 50-tals stil, modernismen, postmodernismen, nyfunktionalism. Nedan följer några korta förklarande exempel.
Traditionell
Med traditionell stil menar vi byggnader som inte ger uttryck för någon arkitekturstil utan deras uttryck kommer av det traditionella byggnadssättets material och metoder. Tiden före 1800-talets mitt var flertalet byggnader boningshus och ekonomibyggnader för lantbruket. De var timrade eller byggda i skiftesverk, de kunde också vara panelklädd.
Inom den traditionella stilen är två typer av planlösningar vanliga – enkelstuga och parstuga. Båda typerna förekommer men i norra Tjust är enkelstugan vanligast. Husen kan ha en eller flera våningar och i norra Tjust är 1½ våning vanlig. Den traditionella agrara bebyggelsen är oftast klädd med stående träpanel antingen locklistpanel eller lockpanel. Den är målad med röd slamfärg medan knutar, vindskivor och foder ofta är målade med vit oljefärg. På taken ligger traditionellt sett ett tak av rött lertegel. Med tiden har verandor och frontespiser byggts till för att modernisera husen.
Den synliga timmerstommen är traditionellt målad med röd slamfärg och detaljer i vit oljefärg. Ekonomibyggnader kan vara byggda i lite olika tekniker men oftast med trä. De kan vara timrade, byggda i skiftesverk eller, om de är byggda kring sekelskiftet 1900, byggda med regelverk. Precis som bostadshusen är de målade med röd slamfärg, vit oljefärg och dörrar och luckor i svart. Även här har tegeltak varit vanliga med under 1900-talet har plåt och eternit blivit vanliga.
Den traditionella stilen, som egentligen inte är en arkitekturstil utan bygger på ett traditionellt byggnadssätt, har gång på gång återanvänts och fortsätter att göra så än idag.
Nyklassicism
Den nyklassicistiska stilen fanns från senare delen av 1700-talet ända fram till cirka 1880. Den förekom till en början i högreståndsmiljöer och kyrkor men blev efterhand allt vanligare. Klassiska drag som olika former av profilerade listverk, våningsband, pilastrar, lisener, valvbågar och rusticeringar prydde sparsmakat de ofta putsade fasaderna.
Sekelskifte
Med sekelskifte menar vi tidsmässigt perioden från cirka 1880 till 1900-talets första år, mellan nyklassicismen och jugendstilen. Då fanns flera så kallade nystilar som nyrenässans, nygotik, schweizerstil och sekelskiftets egen blandade stil. De kännetecknas av en formrikedom med kraftiga uttryck, omfattande listverk, snickarglädje, mönstermurningar, tinnar och torn samt en rik panelarkitektur. De här stilarna blev aldrig allmänt vanliga i norra Tjust. På landsbygden kan man hitta enstaka exempel som inspirerats av stilarna men i Västervik och Gamleby finns en del mer renodlade exempel.
Nationalromantik
Nationalromantiken (1910–1920) blickade tillbaka på Sveriges fornstora dagar. Arkitekterna inspirerades av Vasaslottens tunga murade fasader och böndernas gamla knuttimrade stugor. Även den nationalromantiska stilen är kortvarig och ett fåtal exempel finns i Västerviks kommun.
Jugend
Jugendstilen (1900–1910) inspirerades av naturens mjukt svängda former. Fönstren är vanligen korspostfönster där de övre rutorna är småspröjsade. Fasaderna är indelad i fält med variation mellan slät och spritputsade ytor. Jugend är en stil som i sin mest renodlade form är ovanlig i Västervikstrakten. Men i en del byggnader kan man se ett tydligt inflytande av stilen.
1920-tals klassicism
Klassicismen på 1920-talet hade ofta enkla symmetriska fasader med ett fåtal klassiska inslag. Det kunde vara halvmånefönster i gavlarna eller takkupor, rusticerade hörnkedjor, pelare och kraftiga listverk över de vanliga sexdelade tvåluftsfönstren.
1920-tals klassicismen var stilmässigt inte lika extrem som jugend och nationalromantik. Därför kom stilen att i högre utsträckning användas till ”vanlig” villabebyggelse. I Västervik kan man hitta enkla villor inspirerade av stilen på flera platser i kommunen.
Funkis (funktionalismen)
Funktionalismen slog igenom i Sverige i samband med den så kallade Stockholmsutställningen 1930. Stilen uppfattades som radikal då den tog bort alla dekorationer och ornament, endast det funktionella skulle vara kvar. Stilen kännetecknas istället av en estetik som bygger på enkla geometriska former som kuber, cirklar och rektanglar, fönstersättningen är ofta asymmetrisk och speglar insidans funktioner. Fasaderna var enfärgade, ofta vita, men kan också vara ljust gröna eller ljust gula.
I nästan alla mindre samhällen i Västerviks kommun hittar man något exempel på byggnader i funkisstil. Till och med ute på landsbygden dyker funkisvillor upp här och där.
1940-tals stil
1940-talet blev lite av en uppgörelse med den radikala funktionalismen. En del traditionella inslag återvände i arkitekturstilen som också kallas folkhemsarkitektur. Enkla och rejäla byggnader med sadeltak täckt med tegel kännetecknar perioden.
1950-tals stil
1950-talet kännetecknas av en arkitektur rik på former. Byggnadskropparna är ofta förskjutna och i de vanligtvis murade fasaderna så markeras olika byggnadsdelar med tegel i annan färg än fasaden i övrigt. 1950-talsstilen är trots sitt namn inte helt knuten till 1950-talet, den började byggas redan under 1940-talet och vissa drag fortsätter in på 1960-talet.
1960–1970-talet, modernismen
Modernism har vi valt att benämna de byggnader som inte har 1950-talets rika formspråk utan som är mer rationella i sin utformning. Tidsmässigt finns dessa från slutet av 1950-talet och under hela 1960–1970-talet. Men från slutet av 1960-talet och framåt finns också starka traditionella inslag i villaarkitekturen, sådana byggnader har vi valt att benämna postmodernistiska.
1980-talets villor och postmodernism
1980-talets villabebyggelse blickade dels bakåt och hämtade inspiration från allmogeromantik, dels inspirerades man av en amerikans bungalowstil med öppnare planlösningar. Postmodernismen var en reaktion på modernismens enformighet, särskilt hos flerbostadshusen och kontorskomplexen.
Postmodernismen har flera yttringar, den kan vara tillbakablickande och låna stilelement från olika tider, den kan fånga upp lokala och regionala traditioner, den kan vara allmänt färg- och formrik, det gemensamma är att det arkitektoniska uttrycket blir rikare.
Nyfunkis
Nyfunkis eller nymodernism är en stil som lånar mycket från funktionalismen och 1960-talets modernism. De kubiska formerna, vitputsade fasaderna och den fria fönstersättningen som avspeglar rummens funktioner är direkta lån, medan den synliga träpanelen är ett eget inslag.
