Historia
Västerviks kommun
Västervik är en stor kommun. Till ytan är den faktiskt södra Sveriges näst största kommun. Säger man Västervik tänker nog många på sommarstaden Västervik med visfestival och turister. Många tänker nog också på skärgården och kustens alla mer eller mindre kända pärlor, båtliv och bad. En bit in från kusten ligger förhistoriska lämningar väl synliga i landskapet. Den som åker ännu längre in åt landet får uppleva bruksorter och ett landskap präglat av jord- och skogsbruk. I inlandet ligger kyrkbyar och samhällen har vuxit fram.
Från norr till söder, genom hela kommunen, präglas landskapet av en riktning. För miljarder år sedan utsattes landskapet i Västerviks kommun för ett hårt tryck. Jordskorpan sprack och i sprickorna utsattes berggrunden för erosion. Just i Västervik sprack jordskorpan ofta i en nordvästlig-sydostlig riktning. Sprickdalarna skapade det kuperade landskapet och den flikiga kusten med djupa havsvikar. Tydligast blir det i den norra kommundelen med dramatiska berg och dalar. När så inlandsisen drog fram, den senaste för ca 50 000 år sedan, spolades löst material ner i dalgångarna och ett tunt, magert jordtäcke blev kvar på höjderna. Detta har präglat Tjust. Där det lösa jordlagret landade fanns möjlighet att bruka jorden medan bara tallskogen ville växa på de magra höjderna.
Kommunens historia är lång och skiftande. Nedan får du en kort historisk beskrivning av kommunen utifrån kulturmiljöprofilens teman. För den som är mer intresserad av Västervik rekommenderar vi fliken Vidare Läsning där du hittar litteraturlistor och hänvisningar till olika arkiv.
Det förhistoriska landskapet
Reser man utmed E22:an kan man inte undgå att se de mäktiga gravlämningarna från bronsåldern som finns på många platser, särskilt mellan Västervik och Gamleby. Men till Tjust kom människor långt före bronsåldern. Spåren av stenålderns människor syns inte i landskapet men spritt inom hela området finns fynd av människors redskap från denna äldsta tid. Spåren av bronsålderns människor är desto mer påtagliga. Tjust har ett av Sveriges mest storslagna bronsålderslandskap med kända platser som Herrmanstorp, Skvagerfall, Almviksnäs och Gamleby. Att detta varit en viktig plats framgår tydligt genom alla de gravlämningar, hällristningar, boplatser och föremålsfynd som finns bevarade. Även spåren av järnålderns tjustbor är tydliga. Även de finns utmed kusten men också spridda i inlandet. Ett sådant exempel är gravfältet Lundsbacke nära Blackstads kyrka.
Kustens havsvikar förlängdes genom sjöar och vattendrag och blev färdvägar som nådde långt in i landskapet. Trots alla utdikningsprojekt som torrlagt eller förminskat många av inlandets sjöar och vattendrag kan vi fortfarande se och förstå hur det en gång måste ha varit. Och långt in i landet bekräftar fornlämningar och föremål från sten-, brons- och järnålder att människor sökte sig hit för att hitta nya platser att leva på.
Det brukade landskapet
Kustens sammanhängande storskaliga jordbrukslandskap och skogsbygdens smala odlade stråk. Ett flygfoto över kommunen visar hur den odlade marken ligger koncentrerad till sprickdalslandskapets dalgångar.
Odlingslandskapet har i många fall brukats sedan förhistorisk tid. Byar med åkermarken samlad nära byn och bortom den betesmark och skog präglade jordbrukslandskapet i Västervik som på många andra platser. Byn styrde gemensam hur marken skulle brukas även om varje bonde hade sin egen jord. Av detta landskap ser vi idag inte många spår.
Efter laga skiftet i mitten av 1800-talet fick varje bonde större frihet att bruka sin jord som var och en själv ville. Utdikningen av sjöar och våtmarker i slutet av 1800-talet gjorde att allt större andel mark att blev åker istället för slåtter- och betesmark. Odlingsrösen, hamlade träd, gamla hägnader och andra spår av ett äldre jordbruk försvann i rask takt när maskinerna gjorde sitt intåg i jordbruket under 1900-talets första hälft. Under 1900-talets andra hälft har de mest avlägsna och sämsta markerna i skogsbygden lagts igen men en stor andel av odlingslandskapet i Västerviks kommun brukas fortfarande.
Det var också under 1800-talet som skogen på allvar började få ett värde. Vatten- och ångdrivna sågverk förvandlade träden till brädor och plank. Hyvlar och lövsågar förädlade plankorna och ökade efterfrågan på vad skogen kunde ge. I slutet av 1800-talet lärde man sig att göra pappersmassa av träråvara. Idag är det ett modernt brukat skogslandskap vi möter i Västervik som ger timmer, papper, textilier och en rad andra viktiga produkter.
Mötesplatser
De flesta i Västerviks kommun har haft långt till stan. Redan under medeltiden blev kyrkplatsen samlingspunkten för en bygd, en socken. Hit ledde vägarna. Kyrkplatserna i Tjust har alla medeltida anor och på platser som Blackstad och Odensvi antyder fynd från järnåldern och ortsnamn att detta varit ännu äldre mötesplatser. Under 1500-, 1600- och 1700-talet blir kyrkplatserna med den omgivande socknen den lokala verklighet som besluten från kung och riksdag i Stockholm till slut landade i och där de skulle omsättas till praktik. Oavsett om man bodde i Hjorted eller i Ukna skulle samma rättigheter och skyldigheter gälla. Under 1800-talet ålades socknen fler och fler skyldigheter och skulle lösa frågor om fattigvård, skola och annan service. Kyrkan och gårdarna i kyrkbyn fick sällskap av skolhus, fattigstuga och sockenstuga. När näringsfriheten infördes 1846 startades handelsbodar och andra verksamheter för som sagt, det var långt till stan från Dalhem och Hallingeberg. En del förblev en kyrkby, andra växte till små samhällen med gator och modern villabebyggelse. I de här samhällena finns kyrkan fortfarande kvar, kanske skolan och, om det även för biltrafiken är långt till stan, en affär.
Herrgårdsbygden
Högresta påkostade byggnader, en gårdsmiljö med ekonomibyggnader från olika tider och ofta också ett beteslandskap med stora lövträd. Utmed vägarna kring Västervik ligger flera stora herrgårdar. På kartor och vägskyltar dyker kända och okända gårdsnamn upp. Namn som Blekhem, Casimirsborg, Helgerum och Odensviholm är bara några av alla dessa. Goda jordar, vägar, närhet till kusten och en viktig stad gjorde att de som hade makt och pengar redan under medeltiden ville äga mark i området. Olika släkter samlade mark genom arv och köp. Den mest kände är Bo Jonsson Grip som bland annat ägde Vinäs vid Storsjöns nordöstra strand. Som många andra byggde han ett säteri. Gårdar bytte ägare, släkter steg fram i historien och försvann igen. När järnbruken etablerades blev området ännu viktigare. Rikedomar samlades. I slutet av 1700- och början av 1800-talet inleddes en period när många av de större gårdarnas huvudbyggnader antingen genomgick omfattande ombyggnader eller helt revs och ersattes med nya byggnader. Såväl renoveringar som nybyggnationer gjordes oftast i nyklassicistisk stil. Omfattningen gjorde att man med tiden kom att mynta begreppet Tjustempir för att definiera den här byggnadsepoken.
Byggnadstraditionen
Vart man än reser i Småland så finns de där – bondgårdarna med sina rödmålade mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader. Västerviks kommun är inget undantag. I kommunen finns enstaka exempel på byggnader från medeltiden och fram till mitten av 1800-talet, såväl på landsbygden som i städerna. Dess byggnader är viktiga länkar till historien. Det är först från mitten av 1800-talet som andelen bevarade byggnader blir så stort att deras inflytande på bebyggelsens nuvarande karaktär blir betydelsefull. De flesta av landsbygdens röda mangårdsbyggnader är från den här tiden. På landsbygden finns också spår av byarnas strukturer som till exempel de tydliga radbyarna. I städerna är bebyggelsen mera varierad med olika stilar som samsas och avlöser varandra. De olika tiderna bildar tydliga skikt i stadens utvecklingshistoria och berättar om hur staden vuxit och när det hände. Det sena 1800-talets byggnader, såväl på landet som i staden, hade spår av lokala snickare och hantverkares formspråk och skicklighet. Förutsättningarna på platsen skapade behov av byggnader för särskilda ändamål som skärgårdens båthus och industriernas byggnader. Det är i städerna det mer standardiserade byggandet främst utvecklas under 1900-talet. Prefabricerade hus och standardiserade byggelement förenklade och likriktade byggnadsbeståndet. Det har gjort att lokala traditioner försvunnit.
Den brukade skärgården
I skärgården ger öarnas begränsade landmassa och det vidsträckta havet andra förutsättningar än fastlandets byar har. Det verkar ha dröjt in i medeltiden innan flera av öarna fick någon bofast befolkning men allteftersom fiskets betydelse ökade sökte sig fler och fler ut i skärgården. För att överleva i skärgården måste man ägna sig åt många olika verksamheter. Fiske och någon form av jordbruk var de viktigaste men jordbrukets förutsättningar varierade från ö till ö. Jakt på sjöfågel och säl, båtbyggeri, transporter och lotsning var andra verksamheter som bidrog till skärgårdsbornas försörjning. Under 1900-talets första hälft minskade jordbrukets betydelse medan fiskets betydelse ökade med större båtar, större fångstredskap och bättre transporter av fångsten. Idag har yrkesfisket nästan upphört, jordbruket är reducerat till betesdjur som ska hålla landskapet öppet och turismen har istället blivit skärgårdens viktigaste försörjning.
Sjöfart och kustnäringar
Västerviks kust är lång. På flera ställen skär havsvikar djupt in i landskapet och sjöfart och verksamheter kopplade till havet har blivit en viktig del av Västerviks historia. Havet har utnyttjats för transporter och orter som Blankaholm, Verkebäck och Helgenäs har uppstått genom industrietableringar och utskeppning av produkter. Järnmalm och brukens produkter, timmer, pappersmassa, tjära, sten med mera har lämnat Västervik och nått ut i världen med hjälp av traktens båtar och sjömän. Med sjöfarten följde båtbyggerier och varv för att underhålla fartygsflottan. Att resa till sjöss i en skärgård kräver hjälp av lots som känner farvattnen. Tidigt blev detta en viktig möjlighet till försörjning för många skärgårdsbor. Under 1500- och 1600-talet organiserade staten verksamheten, hur den skulle utföras och vem som fick göra det. Långt in på 1900-talet förblev detta en självklar del av livet i skärgården. Lotsstationerna på Idö och Städsholmen vittnar om det. Med dagens teknik har lotsverksamheten spelat ut sin roll men byggnader och anläggningar berättar om den här perioden i skärgårdens historia.
Huvudsäte i Tjust
Västervik har alltid varit maktens centrum i Tjust. I staden var kungamakten närvarande, den världsliga dömande makten och kyrkans makt. Här fanns också pengarnas makt representerade av handelsmän och hantverkare. Västervik var stapelstad som fick bedriva handel med utlandet. Väl skyddad, längst in i Gamlebyviken byggdes kyrka, bedrevs handel och hölls ting. Länge var detta staden Västervik. Men vägen in genom viken var lång och 1433 beslutade Erik av Pommern att staden skulle flyttas till sitt nuvarande läge i skydd av fästningen Stegeholm. Det tog tid att flytta staden från Gamla Västervik som det först kallades till Nya Västervik men med tiden tog den nya staden över allt mera. Kyrka byggdes, tingsplatsen flyttades och allt fler borgare bosatte sig i Västervik. Gamla Västervik blev till slut Gamleby. Under 1900-talet slogs mindre landsbygdskommuner samman till större och större enheter och till slut bildades storkommunen Västervik.
Stadens årsringar
En stad växer fram och nya delar läggs till som berättar om stadens historia. Bebyggelse tillkommer som genom sin arkitektur speglar den tid då den byggdes. Var har man byggt? Vem har byggt? När har staden vuxit? För vilka har det byggts? Detta kan man se i alla tätorter men det blir så klart tydligare i större orter som Gamleby och Västervik.
I både Västervik och Gamleby finns än idag enstaka spår av medeltidens städer i form av de äldsta kyrkornas placering, i Gamleby genom torget från medeltiden och i Västervik ruinen av Stegeholms slott. Under marken finns såklart ännu flera spår. 1600 - 1700-talets utbyggnad av Gamleby och Västervik anas i gatunätets struktur i stadskärnan. Från 1700-tal och tidigt 1800-tal finnssmå hantverksgårdar och stora handelsgårdar. Fortfarande vid den här tiden höll sig Västervik inom i stort sett samma utbredning men i mitten av 1800-talet ändras det. En stad av Västerviks storlek krävde skolor, sjukhus, fängelse, stadspark, järnvägsstation och mark för industrier. Dessa stora institutionsbyggnader fick inte plats i den gamla staden utan bildar ofta, som i Västervik, ett nytt stråk utanför den gamla stadskärnan. Industrier och institutioner krävde arbetskraft och områden med flerfamiljshus och villor växte fram till exempel Lugnet och Ekhagen i Gamleby och Tannin, Johannesdal och, så småningom, Långrevet i Västervik.
Bruksorterna
Järnbruken gjorde Västervik känt och betydelsefullt. De stora järnbruksorterna finns kvar men platser som Falsterbo, Tovehult och Rumhult som inte blev nya samhällen har fallit glömska. I berggrunden kring Västervik finns metaller som man tidigt lärde sig bryta och förädla, en del redan under medeltiden. Under århundradena efter medeltiden startades järnbruk och manufakturer i området som kom att bli en solid grund för Västerviks industriella utveckling. Kring några av de större bruken växte samhällen fram med bostäder, service och fritidsaktiviteter. Under 1800-talet upphörde brytningen av metaller i västervikstrakten. Malmen från Tjust höll inte längre den kvalité som efterfrågades. Redan tidigare hade man hämtat malm från andra delar av landet till bruken i området men nu släktes masugnarna. De stora järnbruken i Ankarsrum, Överum och Edsbruk ställde om till annan verksamhet i form av spisar, plogar och pappersmassa. Skogen som använts för att smälta järnet sågades istället och fartygen fortsatte att frakta de nya industriernas varor. Samhällena vid de större bruken bestod och bruksandan med det stora företaget som tog täten i samhällets utveckling under 1900-talet.
Industrins tidevarv
Västervik, Gamleby och bruksorterna är industriella centrum i Västerviks kommun. Men bortom det storskaliga finns också de små verksamheterna som skapat arbetstillfällen och inflyttning till en plats. På flera platser i Västervik ser vi dessa verksamheter antigen som spår i landskapet eller som fortfarande aktiva verksamheter. Järnbruken var viktiga men vid sidan om dessa har Västervik haft en varierad industri som utgått från områdets råvaror. Från mitten av 1800-talet tog utvecklingen fart med en av dåtidens viktigaste förbrukningsartiklar tändstickor. Sten, sågade trävaror, möbler och frukt var några av de produkter som skulle följa. En av de enskilt viktigaste etableringarna för Västervik var när Electrolux startade sin fabrik för dammsugartillverkning inne i Västervik 1946. Företaget köpte också bruken i Ankarsrum och Överum. Idag finns företaget kvar i Ankarsrum där den välkända hushållsassistenten tillverkas. Industrierna skapade arbeten och orter som Västervik, Gamleby, Loftahammar och Almvik kom att präglas av industriernas verksamhet med bebyggelse, service och aktiviteter.